Sidor

måndag, april 03, 2017

Dear self, I´m sorry for all the mean things I said. I love you.

Att kunna öppna sig och vara helt transparent i vetskap att de råd man får ges av omtanke för att personen som ger dem vill ens bästa. Att få öppna sig och inte bara möta peppande ord och medhåll, utan att få höra det man innerst inne vet. Någon som säger som det är, det man egentligen inte alls vill höra - det är svårt och fint på samma gång. 

Att vara omgiven av människor som vill en väl. Kärlek. Det är verkligen det finaste. Jag är så oerhört tacksam. Jag vet att det är riskfyllt att säga det man ser, för de flesta vill inte höra. Och jag förstår det för sanningen kan göra ont. Att jag förstår det riskfyllda gör att jag värderar det ännu mer. Och jag vet att hon har rätt. Det handlar om mig. Jag vet precis, i samma stund som jag hör orden. 

Det handlar om mig. Och jag möter den oroade skräckslagna känslan med viss nyfikenhet, för jag vill ju veta varifrån den kommer och varför den kommer. Jag vill lära mig att bemästra den, att gå genom elden. Även om den inte syns för någon annan. Vad ger upphov till den panik jag känner? Varför reagerar jag så här?

Det handlar om brister.

Det gör ont att inse att jag har fel. Att jag inte når upp till mina orealistiska mål och att det i förlängningen går ut över andra. För hur ska jag kunna acceptera andras fel och brister om jag inte accepterar mina. Det gör ont för att jag vid insikten om mina egna brister direkt tar fram min mentala piska. 

Men så blir jag medveten om mina tankar och ifrågasätter. Försvarar mig själv mellan slagen. Ser hur hårt jag straffar mig själv och hur mycket jag förstorar upp varje liten detalj. Hur jag dömer oproportionerligt hårt och helt utan kärlek. Jag skulle aldrig behandla någon annan som jag behandlar mig.

Det är inte ok. Jag är ju vän med mig själv nu. Lojal med mig. Min egen bästa vän. Jag insåg ju under samtalen att det inte alls hjälper att piska och trycka ner. Att kärlek tar fram det bästa i alla, även mig. Om jag lyckas förlåta mig själv och tycka om mig själv med fel och brister. Om jag ser att jag gjort mitt bästa eller att det jag gör är “good enough”, om jag lyckas övertyga mig själv om att jag duger som jag är så kommer jag att ha överseende med andras brister. Jag kommer att förstå att det är ok. Att vi alla får ha brister. Att det är mänskligt. Och fint. som det ska vara.


Inga kommentarer: