Sidor

tisdag, juli 18, 2017

All we have to decide is what to do with the time that is given to us.

Jag läser flera böcker i veckan och lyssnar på två poddar om dagen. Jag kan inte bara samla all kunskap och alla insikter så nu skriver jag igen. Det har varit trögt ett tag, eller egentligen inte för jag skriver mycket men bara för mig själv. Jag som alltid sett mig som social, nästan översocial om man nu kan vara det, har insett att jag egentligen inte alls är det. Ibland, men långt ifrån alltid. Och nu har jag haft en tid mer inåt och skrivit bara för mig.

Jag vill skriva om fokus, om vikten av att våga välja, för jag tror att det är viktigt och jag känner att jag står och stampar lite. Det finns så mycket jag vill göra, lära mig och uppleva att jag inte riktigt kan välja riktning. Jag har fortfarande svårt att landa i de stora ramarna som boende, stan med närhet och spara tid eller landet och lugnet. Vad vill jag egentligen.

På poddtimmen på väg till jobbet imorse berättade Anna Mannheimer om all tid hon lagt på att sitta bredvid och titta på när killar sysslat med sina hobbies. Jag hade kunnat sagt precis samma sak och jag är så trött på det. Jag blir arg när jag inser hur mycket av min tid jag slösat bort på  när jag kunnat utforska olika intressen själv. Kanske är det den stressen som kommer nu.

Jag vill satsa mer på mig själv och mina egna hobbies men när man under lång tid har fokuserat på andras är det inte helt lätt att vara klar över vad det är man egentligen vill. Vilka är mina hobbies?

Jag läser och nördar TedTV, jag skriver texter och långa brev till vänner men jag vill så mycket mer. Jag skulle vilja lära mig ett till språk, gå en matlagningskurs och resa mer, kanske bo i ett annat land en tid.

Jag skulle vilja lära mig yoga och bli bättre på att meditera. Och jag skulle vilja lära mig att göra film. Och så skulle jag vilja gå en målarkurs. Och en skrivkurs. Problemet är att jag inte kan välja så jag ligger kvar i jag-vet-inte-riktigt-var-jag-ska-börja-läget och tänker att jag inte har tid med något.

Jag sätter nog ribban för högt. Att göra lite grann i långsam takt är svårt. Att lära sig något tar tid och jag låter inte saker ta tid, det långsamma gör mig frustrerad och jag hinner tänka "men är det verkligen det här jag vill mest?".

Jag har ett armband som jag köpte för ett par veckor sedan då jag vandrade Camino de Santiago, det är en pil, som egentligen handlar om pilarna på pilgrimsvandringen men som jag har för att påminna mig om fokus. Jag övar. Och jag blir bättre. Om det bara inte gick så sakta.

måndag, april 03, 2017

Dear self, I´m sorry for all the mean things I said. I love you.

Att kunna öppna sig och vara helt transparent i vetskap att de råd man får ges av omtanke för att personen som ger dem vill ens bästa. Att få öppna sig och inte bara möta peppande ord och medhåll, utan att få höra det man innerst inne vet. Någon som säger som det är, det man egentligen inte alls vill höra - det är svårt och fint på samma gång. 

Att vara omgiven av människor som vill en väl. Kärlek. Det är verkligen det finaste. Jag är så oerhört tacksam. Jag vet att det är riskfyllt att säga det man ser, för de flesta vill inte höra. Och jag förstår det för sanningen kan göra ont. Att jag förstår det riskfyllda gör att jag värderar det ännu mer. Och jag vet att hon har rätt. Det handlar om mig. Jag vet precis, i samma stund som jag hör orden. 

Det handlar om mig. Och jag möter den oroade skräckslagna känslan med viss nyfikenhet, för jag vill ju veta varifrån den kommer och varför den kommer. Jag vill lära mig att bemästra den, att gå genom elden. Även om den inte syns för någon annan. Vad ger upphov till den panik jag känner? Varför reagerar jag så här?

Det handlar om brister.

Det gör ont att inse att jag har fel. Att jag inte når upp till mina orealistiska mål och att det i förlängningen går ut över andra. För hur ska jag kunna acceptera andras fel och brister om jag inte accepterar mina. Det gör ont för att jag vid insikten om mina egna brister direkt tar fram min mentala piska. 

Men så blir jag medveten om mina tankar och ifrågasätter. Försvarar mig själv mellan slagen. Ser hur hårt jag straffar mig själv och hur mycket jag förstorar upp varje liten detalj. Hur jag dömer oproportionerligt hårt och helt utan kärlek. Jag skulle aldrig behandla någon annan som jag behandlar mig.

Det är inte ok. Jag är ju vän med mig själv nu. Lojal med mig. Min egen bästa vän. Jag insåg ju under samtalen att det inte alls hjälper att piska och trycka ner. Att kärlek tar fram det bästa i alla, även mig. Om jag lyckas förlåta mig själv och tycka om mig själv med fel och brister. Om jag ser att jag gjort mitt bästa eller att det jag gör är “good enough”, om jag lyckas övertyga mig själv om att jag duger som jag är så kommer jag att ha överseende med andras brister. Jag kommer att förstå att det är ok. Att vi alla får ha brister. Att det är mänskligt. Och fint. som det ska vara.


tisdag, januari 24, 2017

...sick in bed.

Love sov fjorton timmar i natt och jag vaknade med ont i halsen och sprängande huvudvärk. Så vi stannade hemma i sängen. Där vi för övrigt är nu också, efter en kort omgång bilbingo och långfilm under täcke i soffan.

Stegräknaren i fitbit-klockan torkar sönder i brist på steg. 

Tänker på mitt inlägg igår och även på mina känslor idag. Jag har kommit så långt och det går åt rätt håll men så kommer sådana här dagar. Gårdagen med en ribba som ständigt höjdes och gjorde det omöjligt för mig att ens komma i närheten av att nå hela vägen upp. Jag kunde helt enkelt inte bli nöjd. Och så idag, en nästan helt prestationslös dag. Och känslorna som följer av det. Insikten om att jag fortfarande kan trilla dit. Självkänsla. Trygghet. Att vara ok i det prestationslösa, att ha ett värde helt utan att göra något. 

Att synliggöra tankarna fungerar. Att liksom ta in dem och studera dem. Varför tänker jag så och vad skapar det i mig. 

Nu återgår jag till vila och att inte göra någonting - som övning ;)

måndag, januari 23, 2017

Guilt to motherhood is like grapes to wine.

Jag vet inte varför idag är en sådan dag. Kanske var det för att jag sov dåligt i natt. Kanske är det pms. Kanske behöver jag inte ens förstå.

Jag hade missat att förskolan var stängd. Vi fick åka hem igen. Jobba hemma för mig och ta det lugnt inne för honom.

Jag har hunnit med precis allt jag skulle på jobbet idag, kanske till och med mer. Ändå har jag hunnit rensa ur förrådet, sälja saker, laga lasagne, pratat med hantverkare och tittat på Alfons. Det där sista har jag gjort alldeles för lite av. Det har varit en dag full av "ska bara" och när kvällen kom såg jag fram emot att få läsa för honom. Att få ligga där bredvid och mysa tillsammans.

Så somnade han i soffan redan halv sju. Jaha. Ensam. En massa av all den där tiden jag längtar efter jämt och så är jag ledsen. Jag försöker mota bort de dåliga tankarna, de som handlar om att jag inte är nog, att jag fokuserat på fel saker, att jag borde vara en bättre mamma. Och jag vet inte om det bara är dumma tankar eller om det är så att jag faktiskt har fokuserat på fel saker - jag längtar ihjäl mig efter honom just nu men han bara sover.

Kanske handlar det om att rutiner bryts. Hemmajobb och stängd förskola. Bytt vecka så att inga syskon är här. Saknar och känner mig splittrad. Jag vet inte ens vad jag känner. Jag tror att jag känner mig ensam. Jag förstår inte ens varför jag behöver fundera på varför hela tiden. Precis som att det spelar någon roll.

Och ensam, det är rätt dumt eftersom jag egentligen gillar ensamhet. Jag längtar verkligen efter att få vara själv ibland och så blir jag det och känner mig övergiven och vilsen. Det har varit rätt skönt att få hela kvällen för mig själv också, bortsett från skuldkänslorna, det dåliga mamma-samvetet.

måndag, november 21, 2016

Anyone can say I love you, but not everyone can wait and prove it´s true.

Och plötsligt trängde orden igenom. Känslor. Kärlek. En plötslig klarhet. Att vakna och se.
Han älskar mig. Han vill mitt bästa. Den rena välviljan. Att ge utrymme och stanna kvar. Att finnas där och vilja men utan att styra, manipulera och lägga över skuld. Att ge frihet. Det är så fint. Jag är så tacksam.

Det är kriserna som definierar oss. Det är då det blir tydligt. Vi kan leva nära varandra i år utan att se. Vi behöver kriserna. Så många gånger i mitt liv har kriserna skapat smärta och lett till besvikelse. Men de leder alltid till klarhet. De gör oss synliga för varandra. En fantastisk möjlighet att se.

Ibland leder de inte dit man önskar, man ser inte det man vill se eller den man vill se men de leder ändå till klarhet. En möjlighet att inse och gå vidare. Och jag har lämnat. Och försökt. Så många gånger. Så många kriser, så mycket smärta och så mycket besvikelse.

Kanske trodde jag inte längre att det var möjligt. Men det var möjligt och nu ser jag och blir genuint lycklig för att det existerar. Att det är möjligt. Och för att kärleken är så fin.

onsdag, november 16, 2016

One of the happiest moments ever is when you find the courage to let go of what you can´t change.

Allt är så galet rörigt och ändå inte. Fullständigt kaos och lugn på samma gång. Jag klarar kaos bättre nu. Jag är bättre på att sortera mellan sådant jag kan och vill förändra och sådant som ligger utanför. Att se skillnad mellan vad som är mitt ansvar, vad jag möjligen kan göra och vad som faktiskt är helt omöjligt och inte ligger på mig. Det är en viktig sak att lära sig. Det och att behålla lugn i kaos. Att jag inte behöver falla med allt omkring mig. Jag behöver inte ta över andras känslor. Jag har egna känslor. Jag är en egen människa. I mig nu. Med mig. Kompis med mig själv. Det tog tid. 
Jag lär mig. Och det är en fantastisk resa. Det här livet.