Sidor

söndag, augusti 27, 2017

There is no decision that we can make that doesn't come with some sort of balance or sacrifice.

Den här helgen blev inte riktigt som jag tänkt. Lyckligtvis hade jag inte tänkt så mycket eller planerat något särskilt. Många timmar på sjukhus i väntan då släkting blev sjuk. Inne i akutrum med telefonen i flygplansläge. Och så när jag ska slå på den så är jag lite rädd för tänk om jag missat något allvarligt, om det hänt något med barnen. Jag ser namnet som dyker upp och hinner tänka ett snabbt "Nej" och ett ännu starkare "Nej" när jag läser första raden. 

Timmar på akuten och fler timmar i oro för liten Love som samtidigt befann sig på en annan akut i en annan stad med trasigt ben. Det visade sig att han brutit benet så nu är han gipsad och väldigt orörlig. Han mår bra, är ok, det är ingen fara. Han får bra vård och har det jättebra men det känns svårt i hjärtat att vara varannan-vecka-förälder just nu.

Tankarna som mal i huvudet Vad gjorde jag när det hände, när han hade ont. Hur har han det nu? Borde jag åka in? Blir han förvirrad då? Är jag i vägen? Är det allvarligt? En lång väntan och oro. Och tårar. Över att inte kunna vara där. Över att inte riktigt veta om jag borde åka in eller inte. Över hur svårt det är att ta rätt beslut för att det inte finns några rätt beslut. Över hur det blev så här. De där tankarna som återkommer, sorgen över att ha förlorat hälften av tiden med barnen. Den där sorgen som alltid finns där. Det är ok. Jag gråter och tillåter mig att sörja.

Jag mår ju egentligen bra. Det är ok. Barnen har det bra. Men sorgen finns där och man ska ta sorg på allvar. Tillåta sig att sörja. Jag tror det är värre att stänga sorgen inne, att låta den gro och bli till något annat. Så jag sörjer när det kommer. Jag gråter och känner mig vilsen. 

Besluten som måste tas. Besluten som ingen annan kan göra åt en. Jag är så vilsen, eller så är det tillfälligt. Jag känner mig vilsen. Jag vet inte riktigt vad som är bäst och jag är så trött på att ta beslut. Jag eliminerar så många beslut jag kan, tar in tjänster som gör jobbet åt mig t.ex. matkasse. Jag vill inte bestämma och jag vill framförallt inte vara ensam med alla beslut. Det är jobbigt att vara vuxen. 

tisdag, augusti 01, 2017

The greatest threat to our planet is the belief that someone else vill save it


Det är så lätt att fastna i att göra saker som man brukar, som andra gör eller för att det bara blir. Jag försöker att aktivt se mina val och möjligheter att välja annorlunda. Framförallt för att leva i enlighet med mina värderingar. Hållbarhet blir mer och mer viktigt för mig. Socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Jag känner mer och mer att saker tynger ner mig, att friheten och tiden är så mycket viktigare än pengarna och att jag vill skala bort.

Jag vill ha mindre saker. Saker tar tid. De kräver omtanke och underhåll och om jag inte hinner med så ger de mig dåligt samvete. Jag älskar att bo på landet men jag önskar att jag kunde leva utan bil. Vilken lättnad det skulle vara, både för miljön och mig personligen.

Det psykiska välmåendet påverkas av så små saker att det ibland känns löjligt enkelt att göra sig själv nöjd t.ex. genom att städa ur en kökslåda som man länge irriterat sig på eller genom att fylla på kolsyra i vattenbubblaren. Så små saker kan ge sådana enorma lyckokänslor men det är så lätt att glömma i ett medialt brus av budskap som alla skriker ut att vi behöver mer och mer saker för att bli lyckliga.

Det är lättare att hålla sig ifrån bruset på landet i tystnaden och med naturen runtomkring. Jag tar små steg mot ett mer hållbart leverne. Ett liv och tempo som gör att jag orkar i det långa loppet, både psykiskt och fysiskt.

Att leva i enlighet med sina värderingar tror jag är otroligt viktigt. Desto mer medveten jag blir om hur jag lever desto mer måste jag förändra mitt sätt att leva. För det går emot mina värderingar att jag använder mer resurser än jag behöver på bekostnad av andra människor. Att mitt ekologiska fotavtryck är så mycket större än andras.

Att leva emot sina värderingar gör att man hela tiden har en gnagande känsla av att något är fel, en känsla av att man saknar något trots att man har det bra.

Desto mer medvetna vi blir, desto svårare blir det att blunda. Därför är det lätt att stoppa huvudet i sanden, att välja att inte se. För vi har inte tid att engagera oss, att ändra våra liv, eller?

Kanske har vi inte tid att låta bli.

söndag, juli 30, 2017

Satisfaction lies in the effort, not the attainment, full effort is full victory.

Jag har känt mig bitter på sista tiden. Det är verkligen inte fint och inget jag så gärna erkänner men så är det. Jag känner sorgen över att bara få vara med barnen varannan vecka, sorgen över att inte kunna dela deras utveckling med någon och så känner jag mig lite misslyckad som inte kunde få ihop den där kärnfamiljen.

Medveten om att bilderna jag ser inte är sanna scrollar jag igenom flöden i sociala medier och ser lycka, resor, glädje och en aldrig sinande ström pengar. Jag har varit ganska tyst i sociala medier den sista tiden, men ibland är jag där. Och känner det där fula. Avundsjuka. Det är galet egentligen för jag vet hur bra jag har det. Jag förstår att det förmodligen finns de som avundas mig. Som sitter fast i ett olyckligt familjeliv och tittar på mig på samma sätt som jag tittar på dem.

Jag behöver förändra och justera i mitt eget liv, för det är i mig det sitter, inte i de andra och jag inser att det jag ser inte är vad det ser ut. Men det påverkar mig ändå.

I en vidare reflektion tänker jag vilken skada det gör och vad jag ibland bidrar till. Hur många är det som sitter och tittar? Som inte publicerar något, som inte är medskapande så mycket som konsumenter av alla lyckliga bilder. Ensidiga bilder. Men vill vi se det olyckliga? Man ska inte gnälla, inte sprida ut negativitet. Det vill ingen se. Eller?

Jag skulle nog vilja se mer realism, hur det verkligen är. Vad människor offrar för att kunna åka på den där resan. Hur de väljer och varför de väljer och framför allt vad de väljer bort. Människors tankar och reflektioner kring sina val. På ytan ser det ut som att alla väljer allt och att det fungerar, att det är möjligt. Men så är det ju inte för de allra flesta. Att prioritera, bestämma sig och sedan fokusera är svårt och kräver mod.

Jag vet att jag har det bra. Jag gjorde en drömlivsinventering nyss. Hur ser mitt drömliv ut, hur ser mitt verkliga liv ut och vad skiljer (därefter banta ner det till mätbara mål och faktiska aktiviteter). Jag har det bra på alla sätt och vis. Jag lever hyfsat mycket så som jag vill, ändå skaver det. Jag vill ha mer. Varför är jag inte nöjd? Det sitter inuti. Jag vet att det handlar om hur jag ser på saker mer än det som händer på ytan men det gör det inte nödvändigtvis lättare.

Så inser jag, som så ofta i skrivande stund, att det handlar om ansträngning. Att mitt infall av avundsjuka, av att vända blicken utåt istället för inåt handlar om att jag minskat min egen ansträngning. Jag går på halvfart, gör lite grann men inte mitt bästa. Kanske för att jag inte riktigt är klar över riktningen och vet var jag ska. Att ge upp ansträngningen är själva källan till känslan av att inte vara nöjd. Det handlar inte om resultatet, det handlar om vägen dit.

Satisfaction lies in the effort, not the attainment, full effort is full victory. (Mahatma Gandhi)

tisdag, juli 18, 2017

All we have to decide is what to do with the time that is given to us.

Jag läser flera böcker i veckan och lyssnar på två poddar om dagen. Jag kan inte bara samla all kunskap och alla insikter så nu skriver jag igen. Det har varit trögt ett tag, eller egentligen inte för jag skriver mycket men bara för mig själv. Jag som alltid sett mig som social, nästan översocial om man nu kan vara det, har insett att jag egentligen inte alls är det. Ibland, men långt ifrån alltid. Och nu har jag haft en tid mer inåt och skrivit bara för mig.

Jag vill skriva om fokus, om vikten av att våga välja, för jag tror att det är viktigt och jag känner att jag står och stampar lite. Det finns så mycket jag vill göra, lära mig och uppleva att jag inte riktigt kan välja riktning. Jag har fortfarande svårt att landa i de stora ramarna som boende, stan med närhet och spara tid eller landet och lugnet. Vad vill jag egentligen.

På poddtimmen på väg till jobbet imorse berättade Anna Mannheimer om all tid hon lagt på att sitta bredvid och titta på när killar sysslat med sina hobbies. Jag hade kunnat sagt precis samma sak och jag är så trött på det. Jag blir arg när jag inser hur mycket av min tid jag slösat bort på  när jag kunnat utforska olika intressen själv. Kanske är det den stressen som kommer nu.

Jag vill satsa mer på mig själv och mina egna hobbies men när man under lång tid har fokuserat på andras är det inte helt lätt att vara klar över vad det är man egentligen vill. Vilka är mina hobbies?

Jag läser och nördar TedTV, jag skriver texter och långa brev till vänner men jag vill så mycket mer. Jag skulle vilja lära mig ett till språk, gå en matlagningskurs och resa mer, kanske bo i ett annat land en tid.

Jag skulle vilja lära mig yoga och bli bättre på att meditera. Och jag skulle vilja lära mig att göra film. Och så skulle jag vilja gå en målarkurs. Och en skrivkurs. Problemet är att jag inte kan välja så jag ligger kvar i jag-vet-inte-riktigt-var-jag-ska-börja-läget och tänker att jag inte har tid med något.

Jag sätter nog ribban för högt. Att göra lite grann i långsam takt är svårt. Att lära sig något tar tid och jag låter inte saker ta tid, det långsamma gör mig frustrerad och jag hinner tänka "men är det verkligen det här jag vill mest?".

Jag har ett armband som jag köpte för ett par veckor sedan då jag vandrade Camino de Santiago, det är en pil, som egentligen handlar om pilarna på pilgrimsvandringen men som jag har för att påminna mig om fokus. Jag övar. Och jag blir bättre. Om det bara inte gick så sakta.

måndag, april 03, 2017

Dear self, I´m sorry for all the mean things I said. I love you.

Att kunna öppna sig och vara helt transparent i vetskap att de råd man får ges av omtanke för att personen som ger dem vill ens bästa. Att få öppna sig och inte bara möta peppande ord och medhåll, utan att få höra det man innerst inne vet. Någon som säger som det är, det man egentligen inte alls vill höra - det är svårt och fint på samma gång.

Att vara omgiven av människor som vill en väl. Kärlek. Det är verkligen det finaste. Jag är så oerhört tacksam. Jag vet att det är riskfyllt att säga det man ser, för de flesta vill inte höra. Och jag förstår det för sanningen kan göra ont. Att jag förstår det riskfyllda gör att jag värderar det ännu mer. Och jag vet att hon har rätt. Det handlar om mig. Jag vet precis, i samma stund som jag hör orden.

Det handlar om mig. Och jag möter den oroade skräckslagna känslan med viss nyfikenhet, för jag vill ju veta varifrån den kommer och varför den kommer. Jag vill lära mig att bemästra den, att gå genom elden. Även om den inte syns för någon annan. Vad ger upphov till den panik jag känner? Varför reagerar jag så här?
Det handlar om brister.

Det gör ont att inse att jag har fel. Att jag inte når upp till mina orealistiska mål och att det i förlängningen går ut över andra. För hur ska jag kunna acceptera andras fel och brister om jag inte accepterar mina. Det gör ont för att jag vid insikten om mina egna brister direkt tar fram min mentala piska.

Men så blir jag medveten om mina tankar och ifrågasätter. Försvarar mig själv mellan slagen. Ser hur hårt jag straffar mig själv och hur mycket jag förstorar upp varje liten detalj. Hur jag dömer oproportionerligt hårt och helt utan kärlek. Jag skulle aldrig behandla någon annan som jag behandlar mig.
Det är inte ok. Jag är ju vän med mig själv nu. Lojal med mig. Min egen bästa vän. Jag insåg ju under samtalen att det inte alls hjälper att piska och trycka ner. Att kärlek tar fram det bästa i alla, även mig. Om jag lyckas förlåta mig själv och tycka om mig själv med fel och brister. Om jag ser att jag gjort mitt bästa eller att det jag gör är “good enough”, om jag lyckas övertyga mig själv om att jag duger som jag är så kommer jag att ha överseende med andras brister. Jag kommer att förstå att det är ok. Att vi alla får ha brister. Att det är mänskligt. Och fint. som det ska vara.


tisdag, januari 24, 2017

...sick in bed.

Love sov fjorton timmar i natt och jag vaknade med ont i halsen och sprängande huvudvärk. Så vi stannade hemma i sängen. Där vi för övrigt är nu också, efter en kort omgång bilbingo och långfilm under täcke i soffan.

Stegräknaren i fitbit-klockan torkar sönder i brist på steg. 

Tänker på mitt inlägg igår och även på mina känslor idag. Jag har kommit så långt och det går åt rätt håll men så kommer sådana här dagar. Gårdagen med en ribba som ständigt höjdes och gjorde det omöjligt för mig att ens komma i närheten av att nå hela vägen upp. Jag kunde helt enkelt inte bli nöjd. Och så idag, en nästan helt prestationslös dag. Och känslorna som följer av det. Insikten om att jag fortfarande kan trilla dit. Självkänsla. Trygghet. Att vara ok i det prestationslösa, att ha ett värde helt utan att göra något. 

Att synliggöra tankarna fungerar. Att liksom ta in dem och studera dem. Varför tänker jag så och vad skapar det i mig. 

Nu återgår jag till vila och att inte göra någonting - som övning ;)

måndag, januari 23, 2017

Guilt to motherhood is like grapes to wine.

Jag vet inte varför idag är en sådan dag. Kanske var det för att jag sov dåligt i natt. Kanske är det pms. Kanske behöver jag inte ens förstå.

Jag hade missat att förskolan var stängd. Vi fick åka hem igen. Jobba hemma för mig och ta det lugnt inne för honom.

Jag har hunnit med precis allt jag skulle på jobbet idag, kanske till och med mer. Ändå har jag hunnit rensa ur förrådet, sälja saker, laga lasagne, pratat med hantverkare och tittat på Alfons. Det där sista har jag gjort alldeles för lite av. Det har varit en dag full av "ska bara" och när kvällen kom såg jag fram emot att få läsa för honom. Att få ligga där bredvid och mysa tillsammans.

Så somnade han i soffan redan halv sju. Jaha. Ensam. En massa av all den där tiden jag längtar efter jämt och så är jag ledsen. Jag försöker mota bort de dåliga tankarna, de som handlar om att jag inte är nog, att jag fokuserat på fel saker, att jag borde vara en bättre mamma. Och jag vet inte om det bara är dumma tankar eller om det är så att jag faktiskt har fokuserat på fel saker - jag längtar ihjäl mig efter honom just nu men han bara sover.

Kanske handlar det om att rutiner bryts. Hemmajobb och stängd förskola. Bytt vecka så att inga syskon är här. Saknar och känner mig splittrad. Jag vet inte ens vad jag känner. Jag tror att jag känner mig ensam. Jag förstår inte ens varför jag behöver fundera på varför hela tiden. Precis som att det spelar någon roll.

Och ensam, det är rätt dumt eftersom jag egentligen gillar ensamhet. Jag längtar verkligen efter att få vara själv ibland och så blir jag det och känner mig övergiven och vilsen. Det har varit rätt skönt att få hela kvällen för mig själv också, bortsett från skuldkänslorna, det dåliga mamma-samvetet.